Inte en människa brydde sig om Manson. TACK!

Det var inte där skonklämde denna gång utan det faktum att jag vill gråta/spy/sova/springa ett varv runt jorden/dö. Snart kommer det börja pirra i fingarna och frukost imorrn känns överskattat. Hela morgondagen känns onödig. Kan jag inte ställa in kroppen på autopilot så jag slipper känna och vara med. Det skulle kännas så lätt då...

Sedan finns ju frågan om det är värt att gå till skolan imorgon vilket resultat jag än får.. Men jag har bestämt så här:

Plan A: Om jag klarar det så ska jag gå i vilket fall som helst för jag måste ju berätta om min lycka!
Plan B: Om jag inte klarar det så har jag bestämt att om jag kan ringa till mamma och berätta att jag inte klarat det utan att gråta kan jag gå på skolan. Annars så skiter jag i den och går hem och gråter istället.

Jag hoppas alla ser vilken ording jag har ställt upp det! Jag har lite positivt tänkande i alla fall. Får hoppas att det här går bättre än mönstringen även om det kanske inte är över än..