Jag är rastlös och när jag är det så borde jag verkligen inte sitta vid datorn. Min trötthet har växt till något jag inte vet vad jag ska göra med.. Min hals gör så att munnen smakar illa. Jag känner mig.. äcklig. Hela jag tvivlar på mig själv och alla andra. Det är sånna här kvällar som jag drabbas av livsångest. Ingenting är bra, inget är dåligt, ingenting passar, allt passar. Jag har inte ro att göra något men jag har inte ro att inte göra någonting heller. Allt är fel och konstigt och samtidgt underbart. jag finns, jag lever men till vilken nytta? Allt är bara motsägelse fullt. Vi stävar efter lycka för att sedan ändå förlora den. Vi lever och vi dör. Hela meningen med livet är kanske att dö... Alla fina tankar om att vi ska föra våra gener vidare, bli lyckliga eller något annat fint som någon har kommit på kanske är helt fel. Meningen är kanske att vi ska dö. När vi dör så kanske det är det som vi får veta. Det kanske finns en text där det står "Du har äntligen funnit mening med ditt liv". Eller så kanske det inte händer något alls. Kanske blir det svart. Kanske börjar livet om men någon annanstans... Himlen? Helvetet? Någonstans mitt i mitten? Vem vet? Ingen som har gått hela vägen egenom den ljusa tunneln.

Undra vad som skulle hända om vi skulle få reda på att vi inte finns. Allt är bara ett enda stort experiment. Vi kanske är en del av något som kanske skapades...igår? Alla minnen är skapade bara för att vi ska tro att vi har levt. Kanske är allt skapat för mig? Jag kanske är försöks kaninen tillsammans med massor med förprogrammerade människor för att se hur jag beter mig och reagerar i olika situationer. Resten av världen kanske inte existerar utan byggs upp ibland för att jag ska åka någonstans. Det enda som existerar just nu är kanske är mitt rum. Allt annat är bara svart... För att sedan när jag öppnar dörren eller tittar ut genom fönstret förvandlas till samma sak om och om igen. Finns det som jag inte ser? Min säng, min bokhylla, min byrå, resten av min kropp? Finns den trots att jag inte kan se den? Det kan jag aldrig få reda på.  Det är en skrämmande tanke.

Människan är stor i orden men liten på jorden. Många tror att dom vet så mycket! "Det finns ett svar på allt" tror jag vi alla har hört någon säga någon gång. Vi kan aldrig veta något till hundra procent. Vi kommer aldrig få reda på om vi existerar eller inte. Vad som finns bakom dörren när den är stäng och ingen ser på. Är universum oändligt? Finns det ett slut på det oändliga? Finns det ett öde? Finns det en Gud? Frågorna är många men svaren är få. Den största frågan är om vi någonsin kommer få reda på om det. Vi är hamstrar som springer i vårat hjul, utan mening och utan att veta något bättre. Vi är alla dömda till ett liv i ovisshet...

Vad kom först? Hönan eller ägget?